Finfin söndag. Jag läser om "Kometen kommer" och lyssnar på Dolly Parton, Moldy Peaches och Jens Lekman.
Det är också fint att hänga med sina småbröder. Finfint.
Min favorit Tolouse-Latrec passar bra denna söndag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
skriver lite längre ner så att ingen läser.
panikångest vet jag inget om, men klinisk depression har jag erfarenhet av och ja, jag håller absolut med dig. varje gång någon säger att de är deppiga så vill jag bara ruska om dem och säga att dem har det alldeles underbart jämfört med en riktigt deprimerad. och ibland önskar jag också att jag kunde säga att jag var deppig, utan att riktigt mena det. det skulle kännas skönt.
i mitt fall började allt när alla mina bekymmer försvann, och eftersom depressioner är vanligare i västvärlden än säg asien, eller afrika, är det ganska enkelt att dra den parallellen, men jag är ingen expert på området, så jag tänker inte yttra mig mer om det.
däremot att du har haft det i två år, det måste vara hemskt. mitt började i början av det här året och inga av mina vänner känner till det. det går upp och ner, jag har börjat anteckna vilka datum jag kollapsar, dvs gråter tills jag somnar, och vilka datum jag känner att livet är värt att leva. just nu känns det bra, vilket kanske är anledningen till att jag orkade skriva om det. men hur är det med dig, har du fått någon behandling?
Skicka en kommentar