Idag träffade jag en vän från förr och nu.
Cancern äter på en man som är så fin och rejäl.
Äter iväg hans liv. Gör honom fruktansvärt illa.
Hans fru som är tio år yngre gör allt för honom.
Bär hela livet.
Det är vackert men fullständigt outhärdligt.
Idag var dom hemma hos oss.
Mannen pratade om sin egen begravning som kommer inom ett år.
Och grät.
En stilla gråt, men obönhörlig. Kvinnan som är hans fru grät också.
Han var så vit runt munnen och kläderna hängde lösa.
Och när jag kramade honom nådde jag hela vägen runt.
Får livet vara så här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar