Skevhet

Linköping är en rätt opersonlig stad slås jag av varje gång jag besöker den.
Som en dokusåpa-kuliss.
Kanske är det för att det är så mycket nybyggt.
Det studentikosa i staden har jag också svårt för.
Ironiskt nog sitter jag på stadens universitet och skriver detta.

Jag undrar varför min bild av verkligheten är så skev och varför jag omedvetet sårar människor.


Jag har så svårt att vara bortrest nuförtiden.
Det upptäckte jag redan i Örebro förra helgen.
Att resa till en plats där jag inte har någon trygghet är som att hoppa bungy-jump och mitt i fallet inse att jag inte har någon lina.
Inget mellan mig och evigheten.
Paniken.
Hopplösheten.


Meningslösheten över min egen exsistens är överväldigande.