Idag hade jag ett fint samtal. Vi stod i en ring och skrattade, högst vardagligt men underbart.
Solen kom fram och sken genom mitt hår så det bildade ett ljusrött filter för mina ögon.
Och i det ögonblicket behövde jag inget mer än det.

Det är stökigt i mitt rum.
På golvet ligger bland annat: En Violin med en sträng, kamerastativ,
kakrecept, lampskärm utan tyg.
H kommer snart.
Men jag orkar inte städa.
Han får ta mig som jag är.
En spillkråka.

Det är dags att minnas att livet är värt att leva

Hittade ett barndomsklipp via en av mina favoritbloggare som ger rysningar ända ner i tårna:

I'd sing like a violin, If I were in his arms

Lyssnar på Jens Lekman och El Perro Del Mars cover på Tammy.
Brilljant.
(Ladda ner här)
Sen väntar jag på att mina choklad o jordnötskakor ska bli klara.
Om jag inte varit så spänd och haft en sådan fruktansvärd huvudvärk hade jag nog mått bra.

/
Does my lover feel
What I feel
When he comes near?
My heart beats so joyfully
You would think that he could hear

Skevhet

Linköping är en rätt opersonlig stad slås jag av varje gång jag besöker den.
Som en dokusåpa-kuliss.
Kanske är det för att det är så mycket nybyggt.
Det studentikosa i staden har jag också svårt för.
Ironiskt nog sitter jag på stadens universitet och skriver detta.

Jag undrar varför min bild av verkligheten är så skev och varför jag omedvetet sårar människor.


Jag har så svårt att vara bortrest nuförtiden.
Det upptäckte jag redan i Örebro förra helgen.
Att resa till en plats där jag inte har någon trygghet är som att hoppa bungy-jump och mitt i fallet inse att jag inte har någon lina.
Inget mellan mig och evigheten.
Paniken.
Hopplösheten.


Meningslösheten över min egen exsistens är överväldigande.

-

Jag vill ha sommarnatt och doften av solvarm hud.
Jag vill ha små,små stenar mellan tårna och fläderblomssaft i gröna glasflaskor.
Jag vill ha lätt strilande varmt regn. Ligga i sin säng och höra åskan komma.
Jag vill ha solskydd och pussar på ryggen.
Jag vill ha misslyckad grillning och underbara människor.
Jag vill ha cykelturer mellan gröna lummiga träd utan jacka.

Jag vill ha en glass i en främmande stad.

Det hemska är att jag inte vet själv vad jag känner.

-

Om du visste hur mycket okända människors godhet betyder för mig.

Viskningar och Rop

Såg nyss Viskingar och Rop av Bergman.

Han må ha varit en gammal gnällgubbtjuv men göra filmer kunde han bannemig.

Miljöerna är fantastiska. Karmonsinrött och vitt. Slående och outhärdligt vackert.

Sen har Liv Ullman alltid ett förunderligt minspel.

Hon är bra och vacker, Liv.

-

Ny blogg.
Tjoho.
Jag vill bli en ny människa.
Det vill jag varje gång jag dödar mina bloggar.